Tjena
Det blir inga inlägg här pga att jag mest videobloggar nu förtiden.
Här har ni, om ni vill följa: www.youtube.com/fordieX
Yours truly
Peter "Fordie" Virtanen
tisdag 27 september 2011
lördag 17 september 2011
Tjoho
Hej!
Förstår verkligen inte var alla ni läsare kommer ifrån?
Jag har inte länkat till min blogg på något nätforum jag är medlem på och enda jag vet som läser är dom få personer som ber mig länka då och då - men ändå har jag flera hundra läsare, det går över mitt förstånd (och det är det inte mycket som gör).
Iallafall, jag har startat en helt öppen grupp som heter "Fordies fanclub" på facebook och ni får gå med där om ni vill ha i princip dagliga uppdateringar om hur det går med min behandling och annat här i livet.
Ha det gött.
Yours truly,
Peter "Fordie" Virtanen
Förstår verkligen inte var alla ni läsare kommer ifrån?
Jag har inte länkat till min blogg på något nätforum jag är medlem på och enda jag vet som läser är dom få personer som ber mig länka då och då - men ändå har jag flera hundra läsare, det går över mitt förstånd (och det är det inte mycket som gör).
Iallafall, jag har startat en helt öppen grupp som heter "Fordies fanclub" på facebook och ni får gå med där om ni vill ha i princip dagliga uppdateringar om hur det går med min behandling och annat här i livet.
Ha det gött.
Yours truly,
Peter "Fordie" Virtanen
onsdag 20 juli 2011
Ett sorgens brev jag skriver...
Ingen luft att andas.
Inga känslor att förmedla.
Inga tankar att sprida.
För många sår att läka, för kort tid.
Acceptans. Det är vad jag inte klarar och vad jag kräver av er att göra, acceptera det ödet inte kan ändra.
Enligt kbt är acceptansens definition:
"Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plågsam den än kan vara utan att undvika, fly, försvränga eller döma den – hur jobbigt det än kan vara. Med verklighet menar man både den yttre verkligheten runt omkring, som exempelvis anhöriga, bekanta, vänner och ovänner och den inre verkligheten som kan vara olika tankar och känslor."
Jag har länge pratat om självmord; ett rop på hjälp.
Jag har försökt ta mitt liv; ett rop på hjälp.
Jag har krockat bilar, misshandlat folk, åkt in och ut ur häkten, psyk och andra insutioner; ett rop på hjälp.
Jag började knarka som ett rop på hjälp, är det ingen som ser, hör eller ens anar hur jag mår? Är alla blinda?
Jag lät det eskalera; jag började injicera tunga opioider i hopp om att någon skulle reagera och agera när dom hör att jag sitter hemma och stoppar i mig smutsiga nålar.
Inget. Inte ett ord.
Jag injicerade till och med olja och hamnade halvdöd på sjukhuset, blodiga utslag i ansiktet och levervärden som en HIV-positiv. "Jag har inga självmordstankar" intygade jag läkaren, för så var det ju, jag ropade bara på hjälp.
En dag kom då jag insåg att det är dags att sluta knarka eller dö.
Jag vill inte dö. Jag vill leva, jag skulle vilja leva förevigt, se världens undergång.
Jag la in mig på ett behandlingshem och la mitt liv i andra människors händer.
Mitt sista hopp låg i instutionering med intensiv terapi, kbt och tillochmed traumaterapi har jag fått göra.
Jag får vid varje terapisession frågan vad jag gjort för upptäckter om mig själv och om det finns något jag kan göra för att förändra situationen och jag tänker hela dagarnaa på detta, finns det något jag kan göra? Tänka annorlunda, äta annorlunda, motionera annorlunda? Nej, kortsiktigt funkar det, men inte i längden.
Jag saknar något. Vad vet jag inte, det är något inte ens drogerna kan fylla ut iallafall.
Jag har sökt i 9 år, jag orkar inte mer.
Jag har börjat tappa hoppet, jag känner det fysiskt.
Ingenting har en mening längre, för det är dömt att misslyckas.
Jag ligger varje kväll och undrar vad jag gjort för fel och vad jag kan göra för att återställa det jag förstört, men jag får inget svar, det finns inget svar.
Åter till acceptans. Som ni nog förstått är detta mitt sista brev till omvärlden, med det inte sagt att jag tänker försvinna idag, imorgon eller denna vecka, men inom kort, inte ens mina orealistiska tankar om vad som skulle göra mig lycklig, ger mig någon direkt lycka längre. Oändligt med pengar, odödlighet, superkrafter, diplomatstatus. Jag skulle vara samma odrägagliga jävla skit som stampar på folk till höger och vänster ändå.
När det inte längre finns ett alternativ, ingen annan väg att prova, inget nytt mirakelpiller eller mirakelkur för att må bättre, då finns bara en väg.
Den feges utväg, som det brukar kallas. Jag förstår inte hur det är fegt, eftersom man inte vet vad som händer och den enda referens som finns om livet på andra sidan är helvetet för den som tar sitt liv.
Jag vill att ni accepterar mitt val och förstår att det här är vad som är bäst för mig och att jag omöjligt kan komma till en sämre plats. Acceptans.
Det är annorlunda nu.
Livet är inte roligt längre.
Må väl
Peter Virtanen
Inga känslor att förmedla.
Inga tankar att sprida.
För många sår att läka, för kort tid.
Acceptans. Det är vad jag inte klarar och vad jag kräver av er att göra, acceptera det ödet inte kan ändra.
Enligt kbt är acceptansens definition:
"Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plågsam den än kan vara utan att undvika, fly, försvränga eller döma den – hur jobbigt det än kan vara. Med verklighet menar man både den yttre verkligheten runt omkring, som exempelvis anhöriga, bekanta, vänner och ovänner och den inre verkligheten som kan vara olika tankar och känslor."
Jag har länge pratat om självmord; ett rop på hjälp.
Jag har försökt ta mitt liv; ett rop på hjälp.
Jag har krockat bilar, misshandlat folk, åkt in och ut ur häkten, psyk och andra insutioner; ett rop på hjälp.
Jag började knarka som ett rop på hjälp, är det ingen som ser, hör eller ens anar hur jag mår? Är alla blinda?
Jag lät det eskalera; jag började injicera tunga opioider i hopp om att någon skulle reagera och agera när dom hör att jag sitter hemma och stoppar i mig smutsiga nålar.
Inget. Inte ett ord.
Jag injicerade till och med olja och hamnade halvdöd på sjukhuset, blodiga utslag i ansiktet och levervärden som en HIV-positiv. "Jag har inga självmordstankar" intygade jag läkaren, för så var det ju, jag ropade bara på hjälp.
En dag kom då jag insåg att det är dags att sluta knarka eller dö.
Jag vill inte dö. Jag vill leva, jag skulle vilja leva förevigt, se världens undergång.
Jag la in mig på ett behandlingshem och la mitt liv i andra människors händer.
Mitt sista hopp låg i instutionering med intensiv terapi, kbt och tillochmed traumaterapi har jag fått göra.
Jag får vid varje terapisession frågan vad jag gjort för upptäckter om mig själv och om det finns något jag kan göra för att förändra situationen och jag tänker hela dagarnaa på detta, finns det något jag kan göra? Tänka annorlunda, äta annorlunda, motionera annorlunda? Nej, kortsiktigt funkar det, men inte i längden.
Jag saknar något. Vad vet jag inte, det är något inte ens drogerna kan fylla ut iallafall.
Jag har sökt i 9 år, jag orkar inte mer.
Jag har börjat tappa hoppet, jag känner det fysiskt.
Ingenting har en mening längre, för det är dömt att misslyckas.
Jag ligger varje kväll och undrar vad jag gjort för fel och vad jag kan göra för att återställa det jag förstört, men jag får inget svar, det finns inget svar.
Åter till acceptans. Som ni nog förstått är detta mitt sista brev till omvärlden, med det inte sagt att jag tänker försvinna idag, imorgon eller denna vecka, men inom kort, inte ens mina orealistiska tankar om vad som skulle göra mig lycklig, ger mig någon direkt lycka längre. Oändligt med pengar, odödlighet, superkrafter, diplomatstatus. Jag skulle vara samma odrägagliga jävla skit som stampar på folk till höger och vänster ändå.
När det inte längre finns ett alternativ, ingen annan väg att prova, inget nytt mirakelpiller eller mirakelkur för att må bättre, då finns bara en väg.
Den feges utväg, som det brukar kallas. Jag förstår inte hur det är fegt, eftersom man inte vet vad som händer och den enda referens som finns om livet på andra sidan är helvetet för den som tar sitt liv.
Jag vill att ni accepterar mitt val och förstår att det här är vad som är bäst för mig och att jag omöjligt kan komma till en sämre plats. Acceptans.
Det är annorlunda nu.
Livet är inte roligt längre.
Må väl
Peter Virtanen
måndag 25 april 2011
Persoligt kaos...
Hej hej igen. Er käre missbrukare som skriver ett litet inlägg. :P
Jag har försökt hålla som mål att skriva en gång i veckan, men det händer verkligen inte mycket här, eller vill ni att jag ska skriva att vi spelade bingolotto igår och tre stycken (vi är sju eller åtta här) vann en ny bingolott?
Nja... Inte så intressant va?
Däremot så går jag igenom personligt kaos. Från tisdagen jag åkte in till lördagen var jag helt ångestfri. Som vissa vet så spelar det ingen roll om jag så tar heroin + benso så har jag fortfarande tryckande ångest mot bröstet, men det hade jag inte då.
Nu har jag det hela tiden igen. Fram tills igår har jag även drömt samma dröm varje natt, lite olika men med samma tema; jag har rymt från behandlingshemmet, jag är hemma och tar återfall, Madde kaosar ur på mig eller jag på henne, jag ångrar mitt återfall och försöker ta mig tillbaka till behandlingshemmet men polisen tar mig. Sista natten jag drömde det lyckades jag sno en v70 och ta mig till behandlingshemmet och jag mötte föreståndaren, jag minns dock inte vad han sa men jag antar att jag fick komma tillbaka eftersom drömmen försvann.
Har försökt fundera på varför jag drömt så, men antar att det är för att det är så mitt liv sett ut egentligen på senaste tiden: Slå i mig droger, bråka med madde och bli tagen av polisen. Fyfan för hur jag levt alltså.
Jag tror vändpunkten kom nångång när jag fick en insulinare av morsan.
Förr fick jag en hundring här och där för att köpa bens. Men sen köpte hon sub åt mig. Körde mig för att köpa sub. Gav mig så jag kunde injicera. Jag känner att det är fan helt sjukt. Vad har jag gjort?
Och Madde har gjort slut med mig nu. Egentligen förtjänar jag det, men samtidigt är jag under behandling nu och har sagt att jag vill ha hjälp att ändra mitt beteende, alla här tycker jag är helt underbar och förstår inte vad jag pratar om när jag säger hur jag bettet mig mot folk, men dom hjälper mig ändå och försöker inbilla sig att jag är elak osv.
Man brukar ju säga att man inte vet vad man har innan man förlorar det och det stämmer så jävla väl.
Hur fan kan jag ha gjort som jag gjort mot Madde?
Det är nu när man börjar tänka efter jag kommer på hur mycket jag älskar henne, bryr mig om henne och skulle göra precis vad som helst för henne.
Tyvärr kan jag ju inte få henne att förstå det över telefon och jag förstår om hon är skeptisk mot att komma hit och hälsa på mig...
Jag pratade med drogterapeuten för första gången förra veckan också.
Fan vad grym han är, jag berättade kort om mitt liv fram till 2007 och slutsummerade med "efter 2007 har jag bara tagit så mycket jag kan, så ofta jag kan och varit med om trauma på trauma" och när han skulle förklara hur han "ser på mig" så träffade han verkligen helt rätt på i princip allting om hur jag är, beter mig, har för värderingar osv.
Han sa även att det största steget i min behandling är att förlåta mig själv.
HUR FAN SKA JAG GÖRA DET?
Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag gjort mot Madde, mamma, mormor, Jannice, min morbror osv osv.
Han frågade "Men om dom säger att dom förlåter dig då?"
Ja... Jag sa det till morsan också, jag skulle bara ta det som ord, det går inte att förlåta vad jag gjort, så jag kommer inte kunna förlåta mig själv.
Tänk om Jannice (min syrra) hade tagit sitt liv 2005?
Det hade indirekt varit mitt fel, men en direkt verkan av vad jag gjort.
Hur skulle man kunna förlåta sig själv för något sånt?
Spelar ingen roll att hon mår bra idag och säkert inte ens tänker på 2005, men jag gör och jag minns det som om det vore igår.
Här på behandlingshemmet händer inte mycket i övrigt.
Jag har varit här över 2v nu så jag får permis när jag vill och jag får ta emot besök över natten eller längre, det är skönt, men jag känner mig inte redo för permis än, skulle väl vara för att flytta då, men inte i övrigt. Skulle inte kunna möta världen såhär, även fast jag får sub och ikto så är det ju inte som förut, jag har det kontrollerat och jag injicerar inte allt jag får tag i, så jag är bara "frisk".
Eller bara och bara, är jävligt tacksam för att jag träffat denna psykiatriker, han fixar verkligen ALLT åt mig.
Det jag ska få eller har fått hjälp med redan rent praktiskt:
Ekonomi (fkassan, ansökan inskickad och han har jobbat som försäkringsläkare så han visste precis vad som skulle skrivas, sanning eller ej)
Tänderna (krimvården står för allt)
Körkortet (blir senare, men är A och O för att jag inte ska ta återfall)
Bästa med psykitrikern är att han är som mig: han hatar benso och han hatar återfall, hehe. :)
Ja, orkar inte skriva så mycket mer nu.
Kan berätta att jag motionerar ungefär lika mycket på en dag här som på en vecka hemma, men har ändå gått upp 2kg. Undra om det kan bero på att jag dricker 20-30 koppar kaffe om dagen med 2 sockerbitar i varje. :P
Har slutat med sockret nu, så får vi se om det blir bättre, men dom ska snart ta bort kaffemaskinen och då ska jag sluta med kaffet helt och köpa en sån där flaska man har när man tränar och ha saft i.
I övrigt trivs jag riktigt bra här. Kramat nästan alla i personalen, några av klienterna och i fredags innan föreståndaren/verksamhetschefen här gick på semester så kom han ut och rökte med mig, så sa han "kom hit peter" och drog mig till honom och kramade mig stenhårt och sa "det känns riktigt bra med dig".
Så det är kul. :)
Hoppas ni andra har det bra och har haft en bra påsk!
Edit:
Just ja, glömde uppdatera hur det går med medicineringen.
Temegesic: 13st 0.4mg om dagen. (höjt)
Iktorivil: 1.5st 2mg om dagen. (sänkt)
Cymbalta: 2st 60mg om dagen. (höjt, känner ingen effekt av den ännu)
Theralen: 2ml om dagen. (samma och tar 2ml varje kväll)
Imovane: 3st i veckan (insatt nyss mot läkarens vilja eftersom det är en bensoanalog, men jag kan verkligen inte sova naturligt och har troligtvis dragit på mig kroniska sömnsvårigheter)
Ska se nu imorgon om jag kan få sänka iktorivilen till 2mg, fast då i 0.5mg form och sen sätta in 10mg stesolid, 10mg stesolid är iaf svagare än 1mg iktorivil, men poängen med det hela är att jag ska se om jag kan få det vid behov, för då kan jag pusha mig själv till att ta så lite som möjligt varje dag och så småningom vara nere på 0.
Yours truly,
Fordie
Jag har försökt hålla som mål att skriva en gång i veckan, men det händer verkligen inte mycket här, eller vill ni att jag ska skriva att vi spelade bingolotto igår och tre stycken (vi är sju eller åtta här) vann en ny bingolott?
Nja... Inte så intressant va?
Däremot så går jag igenom personligt kaos. Från tisdagen jag åkte in till lördagen var jag helt ångestfri. Som vissa vet så spelar det ingen roll om jag så tar heroin + benso så har jag fortfarande tryckande ångest mot bröstet, men det hade jag inte då.
Nu har jag det hela tiden igen. Fram tills igår har jag även drömt samma dröm varje natt, lite olika men med samma tema; jag har rymt från behandlingshemmet, jag är hemma och tar återfall, Madde kaosar ur på mig eller jag på henne, jag ångrar mitt återfall och försöker ta mig tillbaka till behandlingshemmet men polisen tar mig. Sista natten jag drömde det lyckades jag sno en v70 och ta mig till behandlingshemmet och jag mötte föreståndaren, jag minns dock inte vad han sa men jag antar att jag fick komma tillbaka eftersom drömmen försvann.
Har försökt fundera på varför jag drömt så, men antar att det är för att det är så mitt liv sett ut egentligen på senaste tiden: Slå i mig droger, bråka med madde och bli tagen av polisen. Fyfan för hur jag levt alltså.
Jag tror vändpunkten kom nångång när jag fick en insulinare av morsan.
Förr fick jag en hundring här och där för att köpa bens. Men sen köpte hon sub åt mig. Körde mig för att köpa sub. Gav mig så jag kunde injicera. Jag känner att det är fan helt sjukt. Vad har jag gjort?
Och Madde har gjort slut med mig nu. Egentligen förtjänar jag det, men samtidigt är jag under behandling nu och har sagt att jag vill ha hjälp att ändra mitt beteende, alla här tycker jag är helt underbar och förstår inte vad jag pratar om när jag säger hur jag bettet mig mot folk, men dom hjälper mig ändå och försöker inbilla sig att jag är elak osv.
Man brukar ju säga att man inte vet vad man har innan man förlorar det och det stämmer så jävla väl.
Hur fan kan jag ha gjort som jag gjort mot Madde?
Det är nu när man börjar tänka efter jag kommer på hur mycket jag älskar henne, bryr mig om henne och skulle göra precis vad som helst för henne.
Tyvärr kan jag ju inte få henne att förstå det över telefon och jag förstår om hon är skeptisk mot att komma hit och hälsa på mig...
Jag pratade med drogterapeuten för första gången förra veckan också.
Fan vad grym han är, jag berättade kort om mitt liv fram till 2007 och slutsummerade med "efter 2007 har jag bara tagit så mycket jag kan, så ofta jag kan och varit med om trauma på trauma" och när han skulle förklara hur han "ser på mig" så träffade han verkligen helt rätt på i princip allting om hur jag är, beter mig, har för värderingar osv.
Han sa även att det största steget i min behandling är att förlåta mig själv.
HUR FAN SKA JAG GÖRA DET?
Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag gjort mot Madde, mamma, mormor, Jannice, min morbror osv osv.
Han frågade "Men om dom säger att dom förlåter dig då?"
Ja... Jag sa det till morsan också, jag skulle bara ta det som ord, det går inte att förlåta vad jag gjort, så jag kommer inte kunna förlåta mig själv.
Tänk om Jannice (min syrra) hade tagit sitt liv 2005?
Det hade indirekt varit mitt fel, men en direkt verkan av vad jag gjort.
Hur skulle man kunna förlåta sig själv för något sånt?
Spelar ingen roll att hon mår bra idag och säkert inte ens tänker på 2005, men jag gör och jag minns det som om det vore igår.
Här på behandlingshemmet händer inte mycket i övrigt.
Jag har varit här över 2v nu så jag får permis när jag vill och jag får ta emot besök över natten eller längre, det är skönt, men jag känner mig inte redo för permis än, skulle väl vara för att flytta då, men inte i övrigt. Skulle inte kunna möta världen såhär, även fast jag får sub och ikto så är det ju inte som förut, jag har det kontrollerat och jag injicerar inte allt jag får tag i, så jag är bara "frisk".
Eller bara och bara, är jävligt tacksam för att jag träffat denna psykiatriker, han fixar verkligen ALLT åt mig.
Det jag ska få eller har fått hjälp med redan rent praktiskt:
Ekonomi (fkassan, ansökan inskickad och han har jobbat som försäkringsläkare så han visste precis vad som skulle skrivas, sanning eller ej)
Tänderna (krimvården står för allt)
Körkortet (blir senare, men är A och O för att jag inte ska ta återfall)
Bästa med psykitrikern är att han är som mig: han hatar benso och han hatar återfall, hehe. :)
Ja, orkar inte skriva så mycket mer nu.
Kan berätta att jag motionerar ungefär lika mycket på en dag här som på en vecka hemma, men har ändå gått upp 2kg. Undra om det kan bero på att jag dricker 20-30 koppar kaffe om dagen med 2 sockerbitar i varje. :P
Har slutat med sockret nu, så får vi se om det blir bättre, men dom ska snart ta bort kaffemaskinen och då ska jag sluta med kaffet helt och köpa en sån där flaska man har när man tränar och ha saft i.
I övrigt trivs jag riktigt bra här. Kramat nästan alla i personalen, några av klienterna och i fredags innan föreståndaren/verksamhetschefen här gick på semester så kom han ut och rökte med mig, så sa han "kom hit peter" och drog mig till honom och kramade mig stenhårt och sa "det känns riktigt bra med dig".
Så det är kul. :)
Hoppas ni andra har det bra och har haft en bra påsk!
Edit:
Just ja, glömde uppdatera hur det går med medicineringen.
Temegesic: 13st 0.4mg om dagen. (höjt)
Iktorivil: 1.5st 2mg om dagen. (sänkt)
Cymbalta: 2st 60mg om dagen. (höjt, känner ingen effekt av den ännu)
Theralen: 2ml om dagen. (samma och tar 2ml varje kväll)
Imovane: 3st i veckan (insatt nyss mot läkarens vilja eftersom det är en bensoanalog, men jag kan verkligen inte sova naturligt och har troligtvis dragit på mig kroniska sömnsvårigheter)
Ska se nu imorgon om jag kan få sänka iktorivilen till 2mg, fast då i 0.5mg form och sen sätta in 10mg stesolid, 10mg stesolid är iaf svagare än 1mg iktorivil, men poängen med det hela är att jag ska se om jag kan få det vid behov, för då kan jag pusha mig själv till att ta så lite som möjligt varje dag och så småningom vara nere på 0.
Yours truly,
Fordie
fredag 15 april 2011
Anlänt till nya behandlingshemmet.
Jo, kom i tisdags till nya behandlingshemmet.
Vilket drömställe jämfört med attendo.
Här kör dom med något dom kallar "frihet under ansvar" vilket i praktiken innebär att man får ha mobil, dator, internet, tv osv osv på rummet förutsatt att man sköter det snyggt.
Lite tråkigt att vi hade inbrott dagen innan jag åkte hit, hade varit skönt att ha en laptop på rummet och ligga och surfa..
Jävla idioter som gjorde inbrott. Vet vilka det är. Dom tog tre bärbara datorer och en lcd-skärm, men lämnade mina droger kvar på bordet och det låg helt synligt, så man kan ju undra vad dom har innanför pannbenet.
Är tydligen "skydlig" en av killarna 36 papp också, och honom har jag träffat en gång och det var när jag körde hem honom. Då sa han först att han tappat 15g i bilen och det skulle jag betala, sen efter det sa han att han tappat 2 papp i bilen som jag också skulle betala. Fyfan vilka tomtar det finns där ute.
Nåja, personalen här är tiptopp allihopa utom en.
Men alla är verkligen genomtrevliga, skitbra att prata med osv.
Föreståndaren är dessutom en av dom trevligaste människor jag träffat och läkaren här önskar jag att jag träffat för 10 år sen, han förstår mig verkligen och det känns verkligen som att vi pratar samma språk s.a.s.
Sen har vi en egen italiensk kock, hehe. ;)
Killarna som sitter här är också jävligt sjysta även om dom ska hålla på bråka med personalen om mediciner osv, jag är inte så mycket för sånt utan tycker man ska respektera ett nej förutsatt att personen som mår dåligt inte är så dålig att den knappt kan gå förstås.
Men som igår så fick en kille sin medicin, går utanför dörren och skriker "Neej", kommer in på kontoret igen och säger att han råkade hosta upp sin medicin och måste ha ny... Snacka om lame. :P
Iaf så har jag bytt nummer, kommer ge det till väldigt få personer bara så ni vet det. Jag kommer inom 2v dock byta tillbaka till mitt gamla nr som slutar på 250 för er som har kvar det i eran kontaktlista.
Ja, vad mer kan man skriva då.
Medicineringen,
Får just nu 6st temegesic 0.4mg på morgonen, en ikto2mg på morgonen och en cymbalta på morgonen.
Sen två stycken tem0.4mg kväll och en ikto på kvällen, sen theralen på natten om jag vill ha men jag blir fan som en zombie dagen efter, får 2ml.
Anledningen till cymbalta (för ni vet ju vad jag egentligen tycker om ssri/snri-preparat) är för att effexor är den enda medicinen av sitt slag som jag mått bra av, och cymbalta är precis likadan förutom att den är nyare och med färre biverkningar.
Cymbalta är en antidepressiv, sk "lyckopiller", men den har även påverkan på noradrenalinet som styr trötthet osv och eftersom jag har ADHD har jag ju "konstig" mängd noradrenalin, varför cymbalta är perfekt då den stabiliserar upp noradrenalinet.
Har bara ätit det fyra dagar men känner redan effekt av noradrenalinet måste jag påstå, är trött hela tiden, sover massor, bara för att det är så lugnt och "tyst" uppe i huvudet och det går inte i 300km/h.
Planen ser väl ungefär ut som så att jag kommer äta sub/tem och trappa ner benson medans vi hoppas att cymbalta (och på måndag sätts även buspiron in) hjälper tillräckligt mot ångesten för att kunna sluta med den helt. För det är verkligen min högsta önskan nu, bli av med benson och må tillräckligt bra för att kunna leva.
Kommer uppdatera efterhand med vad som händer här på hemmet, hur jag mår, vilka mediciner jag äter osv.
Just nu kämpar jag för att få 4st 0.4 temegesic på lunch också, för jag känner att jag mår inte riktigt helt ok. Läkaren ska även fixa så jag får komma på bedömningsmöte på subutexprogrammet medans jag är här, så kanske blir jag inställd på subutex på heltid, men jag är väldigt splittrad över om jag vill äta sub på recept eller om jag vill vara helt ren... Men det är som läkaren säger; ett problem jag får diskutera med mig själv och drogterapeuten vid ett senare tillfälle, först ska jag bli ren från benson iaf!
Jag hoppas jag kommer vara en ännu mer förändrad och mycket bättre person än jag är idag när jag kommer härifrån.
Wish me luck!
Edit: Ringde till 3 och inom 15 min skulle dom byta nr åt mig, detta är något jag kämpat med över ett år - alltså att få tillbaka mitt nr. Tjejen bara skratta i tele när jag utbrast "EN KVART?!" haha.
Sen fick jag 3st temegesic extra på lunch.
Så planeringen nu är 19onde sätts 10mg buspiron 1x2 in och 25e börjar vi trappa ned iktorivilen med 0.5mg varannan vecka.
Hoppas, hoppas, hoppas verkligen jag klarar att sluta med benson utan att bli psykotiskt, det vore helt underbart. Ungefär som när alladin önskar att anden ska bli fri - ungefär så skulle det nog kännas.
Blev förövrigt så glad när jag fick mitt nr tillbaka + mer temegesic samtidigt, plus att vi ska åka och handla kläder till mig för 3 papp, så jag kramade min kontaktperson. Hon är typ lika gullig som mormor. :P
Yours truly,
Fordie
Vilket drömställe jämfört med attendo.
Här kör dom med något dom kallar "frihet under ansvar" vilket i praktiken innebär att man får ha mobil, dator, internet, tv osv osv på rummet förutsatt att man sköter det snyggt.
Lite tråkigt att vi hade inbrott dagen innan jag åkte hit, hade varit skönt att ha en laptop på rummet och ligga och surfa..
Jävla idioter som gjorde inbrott. Vet vilka det är. Dom tog tre bärbara datorer och en lcd-skärm, men lämnade mina droger kvar på bordet och det låg helt synligt, så man kan ju undra vad dom har innanför pannbenet.
Är tydligen "skydlig" en av killarna 36 papp också, och honom har jag träffat en gång och det var när jag körde hem honom. Då sa han först att han tappat 15g i bilen och det skulle jag betala, sen efter det sa han att han tappat 2 papp i bilen som jag också skulle betala. Fyfan vilka tomtar det finns där ute.
Nåja, personalen här är tiptopp allihopa utom en.
Men alla är verkligen genomtrevliga, skitbra att prata med osv.
Föreståndaren är dessutom en av dom trevligaste människor jag träffat och läkaren här önskar jag att jag träffat för 10 år sen, han förstår mig verkligen och det känns verkligen som att vi pratar samma språk s.a.s.
Sen har vi en egen italiensk kock, hehe. ;)
Killarna som sitter här är också jävligt sjysta även om dom ska hålla på bråka med personalen om mediciner osv, jag är inte så mycket för sånt utan tycker man ska respektera ett nej förutsatt att personen som mår dåligt inte är så dålig att den knappt kan gå förstås.
Men som igår så fick en kille sin medicin, går utanför dörren och skriker "Neej", kommer in på kontoret igen och säger att han råkade hosta upp sin medicin och måste ha ny... Snacka om lame. :P
Iaf så har jag bytt nummer, kommer ge det till väldigt få personer bara så ni vet det. Jag kommer inom 2v dock byta tillbaka till mitt gamla nr som slutar på 250 för er som har kvar det i eran kontaktlista.
Ja, vad mer kan man skriva då.
Medicineringen,
Får just nu 6st temegesic 0.4mg på morgonen, en ikto2mg på morgonen och en cymbalta på morgonen.
Sen två stycken tem0.4mg kväll och en ikto på kvällen, sen theralen på natten om jag vill ha men jag blir fan som en zombie dagen efter, får 2ml.
Anledningen till cymbalta (för ni vet ju vad jag egentligen tycker om ssri/snri-preparat) är för att effexor är den enda medicinen av sitt slag som jag mått bra av, och cymbalta är precis likadan förutom att den är nyare och med färre biverkningar.
Cymbalta är en antidepressiv, sk "lyckopiller", men den har även påverkan på noradrenalinet som styr trötthet osv och eftersom jag har ADHD har jag ju "konstig" mängd noradrenalin, varför cymbalta är perfekt då den stabiliserar upp noradrenalinet.
Har bara ätit det fyra dagar men känner redan effekt av noradrenalinet måste jag påstå, är trött hela tiden, sover massor, bara för att det är så lugnt och "tyst" uppe i huvudet och det går inte i 300km/h.
Planen ser väl ungefär ut som så att jag kommer äta sub/tem och trappa ner benson medans vi hoppas att cymbalta (och på måndag sätts även buspiron in) hjälper tillräckligt mot ångesten för att kunna sluta med den helt. För det är verkligen min högsta önskan nu, bli av med benson och må tillräckligt bra för att kunna leva.
Kommer uppdatera efterhand med vad som händer här på hemmet, hur jag mår, vilka mediciner jag äter osv.
Just nu kämpar jag för att få 4st 0.4 temegesic på lunch också, för jag känner att jag mår inte riktigt helt ok. Läkaren ska även fixa så jag får komma på bedömningsmöte på subutexprogrammet medans jag är här, så kanske blir jag inställd på subutex på heltid, men jag är väldigt splittrad över om jag vill äta sub på recept eller om jag vill vara helt ren... Men det är som läkaren säger; ett problem jag får diskutera med mig själv och drogterapeuten vid ett senare tillfälle, först ska jag bli ren från benson iaf!
Jag hoppas jag kommer vara en ännu mer förändrad och mycket bättre person än jag är idag när jag kommer härifrån.
Wish me luck!
Edit: Ringde till 3 och inom 15 min skulle dom byta nr åt mig, detta är något jag kämpat med över ett år - alltså att få tillbaka mitt nr. Tjejen bara skratta i tele när jag utbrast "EN KVART?!" haha.
Sen fick jag 3st temegesic extra på lunch.
Så planeringen nu är 19onde sätts 10mg buspiron 1x2 in och 25e börjar vi trappa ned iktorivilen med 0.5mg varannan vecka.
Hoppas, hoppas, hoppas verkligen jag klarar att sluta med benson utan att bli psykotiskt, det vore helt underbart. Ungefär som när alladin önskar att anden ska bli fri - ungefär så skulle det nog kännas.
Blev förövrigt så glad när jag fick mitt nr tillbaka + mer temegesic samtidigt, plus att vi ska åka och handla kläder till mig för 3 papp, så jag kramade min kontaktperson. Hon är typ lika gullig som mormor. :P
Yours truly,
Fordie
onsdag 23 mars 2011
Livet som missbrukare. Känslig läsning för dom som "bryr" sig om mig.
Tänkte att nu i behandlingstider osv så byter denna blogg namn ett tag och får heta typ "Livet som missbrukare".
Kommer vara helt öppen med vad jag tagit, hur mycket jag tagit, hur jag tagit det osv.
Vill först och främst varna dom som bryr sig om mig då det kan vara ganska hårt att läsa om vissa saker, som när jag injicerade koagulerat blod och blev av med all motorik i hela högerarmen under två dagar.
Vill ni inte läsa om hur jag filtrerat med oljiga bomullstussar för att sedan krampa i 10h, om hur jag fått blodiga utslag i ansiktet, om hur jag fick hjärtat att stanna på en nedåtdrog, osv osv osv.
DÅ BÖR NI LÄMNA DENNA BLOGG ETT PAR MÅNADER!!
Men vill även påminna att detta hör till det förflutna, mitt gamla liv.
Jag förändrades verkligen helt sjukt mycket under dom nästan tre veckorna jag var på Attendo Behandlingshem.
Nu satsar jag på att bli helt ren från allt, även benso även om det kommer bli skitsvårt.
Fick jag en önskning av en ande skulle det vara att få må bra utan benso.
Är inskriven i subutexprogrammet men ska satsa allt för att inte behöva börja gå där, då jag innerst inne inte vill ta subutex, även fast det är "lagligt" och blir en "medicin".
Kommer uppdatera dagligen om vad jag gör, vad jag tar, vad jag tänker och varför jag tar det trots att jag vill bli ren.
Börjar med att erkänna att det första jag gjorde när jag kom ut var att ta återfall.
Inte för att jag var abstinent, jag hade gott kunnat låta bli, men jag var tvungen att känna känslan och se hur det var och helt ärligt... Även pratat med morsan om det här; jag tror det var bra.
Varför? Jo, för nu när jag varit helt ren och sedan tagit ett återfall så känner jag verkligen att nae, det är inte värt det, jag får inte ut ett jävla skit på att ta sub. Och för att få sub riskerar jag fängelse, vännerna har redan dragit, släkten har vänt mig ryggen efter alla löften om att bli ren.
Jag tänker inte ge något löfte om att bli ren denna gång, men jag lovar och svär med handen på hjärtat att jag ska göra allt för att bli av med denna sjukdom (beroendepersonligheten är en sjukdom man alltid kommer ha, men det blir ju vad man gör det till).
Fan vad jag skriver när jag är nykter då, haha.. Jävla ADHD, som jag inte ska skylla på egentligen.
Jag har iallafall fått ett uppvaknande, "det andliga uppvaket" kallar dom det inom AA/NA/CA osv osv osv. Trodde inte jag skulle få det så fort (trodde inte jag skulle få det alls om jag ska vara ärlig, trodde han som snackade om det var en påtänd hippie), men i samma stund som effekten av återfallet kom så frågade jag mig själv "allt detta strul för detta rus? aldrig..."
Jag skrev på facebook igår att ni måste förstå att jag ändrat mig.
Men så är det ju inte, det är jag som måste visa att jag verkligen ändrat mig.
Ganska svårt med alla motgångar, men jag har verkligen ändrats och det kommer ni märka, kanske inte inom en vecka, eller en månad, men ni kommer märka att jag lagt pundarlivet bakom mig.
Det är en helt ny Peter som vandrar framåt i livets mystiska stig nu.
Mitt mål är att må som jag gjorde när jag var 15 och min far fortfarande var vid livet och jag inte ens visste hur det kändes att vara full.
Önska mig lycka till, det lär jag behöva.
Yours truly,
Fordie
Kommer vara helt öppen med vad jag tagit, hur mycket jag tagit, hur jag tagit det osv.
Vill först och främst varna dom som bryr sig om mig då det kan vara ganska hårt att läsa om vissa saker, som när jag injicerade koagulerat blod och blev av med all motorik i hela högerarmen under två dagar.
Vill ni inte läsa om hur jag filtrerat med oljiga bomullstussar för att sedan krampa i 10h, om hur jag fått blodiga utslag i ansiktet, om hur jag fick hjärtat att stanna på en nedåtdrog, osv osv osv.
DÅ BÖR NI LÄMNA DENNA BLOGG ETT PAR MÅNADER!!
Men vill även påminna att detta hör till det förflutna, mitt gamla liv.
Jag förändrades verkligen helt sjukt mycket under dom nästan tre veckorna jag var på Attendo Behandlingshem.
Nu satsar jag på att bli helt ren från allt, även benso även om det kommer bli skitsvårt.
Fick jag en önskning av en ande skulle det vara att få må bra utan benso.
Är inskriven i subutexprogrammet men ska satsa allt för att inte behöva börja gå där, då jag innerst inne inte vill ta subutex, även fast det är "lagligt" och blir en "medicin".
Kommer uppdatera dagligen om vad jag gör, vad jag tar, vad jag tänker och varför jag tar det trots att jag vill bli ren.
Börjar med att erkänna att det första jag gjorde när jag kom ut var att ta återfall.
Inte för att jag var abstinent, jag hade gott kunnat låta bli, men jag var tvungen att känna känslan och se hur det var och helt ärligt... Även pratat med morsan om det här; jag tror det var bra.
Varför? Jo, för nu när jag varit helt ren och sedan tagit ett återfall så känner jag verkligen att nae, det är inte värt det, jag får inte ut ett jävla skit på att ta sub. Och för att få sub riskerar jag fängelse, vännerna har redan dragit, släkten har vänt mig ryggen efter alla löften om att bli ren.
Jag tänker inte ge något löfte om att bli ren denna gång, men jag lovar och svär med handen på hjärtat att jag ska göra allt för att bli av med denna sjukdom (beroendepersonligheten är en sjukdom man alltid kommer ha, men det blir ju vad man gör det till).
Fan vad jag skriver när jag är nykter då, haha.. Jävla ADHD, som jag inte ska skylla på egentligen.
Jag har iallafall fått ett uppvaknande, "det andliga uppvaket" kallar dom det inom AA/NA/CA osv osv osv. Trodde inte jag skulle få det så fort (trodde inte jag skulle få det alls om jag ska vara ärlig, trodde han som snackade om det var en påtänd hippie), men i samma stund som effekten av återfallet kom så frågade jag mig själv "allt detta strul för detta rus? aldrig..."
Jag skrev på facebook igår att ni måste förstå att jag ändrat mig.
Men så är det ju inte, det är jag som måste visa att jag verkligen ändrat mig.
Ganska svårt med alla motgångar, men jag har verkligen ändrats och det kommer ni märka, kanske inte inom en vecka, eller en månad, men ni kommer märka att jag lagt pundarlivet bakom mig.
Det är en helt ny Peter som vandrar framåt i livets mystiska stig nu.
Mitt mål är att må som jag gjorde när jag var 15 och min far fortfarande var vid livet och jag inte ens visste hur det kändes att vara full.
Önska mig lycka till, det lär jag behöva.
Yours truly,
Fordie
måndag 21 mars 2011
Sådär, lagt till AdSense
Tjolahopp.
Permis från behandlingshemmet, så då måste man ju möblera om lite på bloggen.
Har lagt till så ni kan prenumerera både via epost och rss-feed.
Sen har jag also lagt till statistik och även AdSense!
Så, med er hjälp om ni är snälla och söta så kanske man kan få in lite stålar och köpa något kul, kanske en MC? Vill ju ha en CB900RR när jag kommer ut.
Men alla säger ju att jag kommer köra ihjäl mig om jag köper en MC, så bästa vore väl att försöka få tillbaka mitt körkort så fort som möjligt så jag kan köpa mig en häftig bil istället, eller vad tror ni?
Ni som undrar hur det går med behandlingen osv så har jag skrivit det på min facebook och gjort så alla kan läsa det och inte bara vänner.
Men för dom som inte har facebook så kommer mitt inlägg här;
2 veckor och fem dagar helt ren imorgon.
Minst nio personer som sagt till mig, typ, "gud vad fräsch du ser ut".
Synd att inte utseendet speglar måendet, för jag mår kukhora.
Suger att sitta inlåst och ha 0 att göra om dagarna.
Man uppskattar verkligen det lilla när hela livet tas ifrån en.
Helt plötsligt är en promenad eller att få spela pingis en timme lika mycket värt som att åka utomlands ungefär.
Och man räknar inte timmar längre, man räknar minuter.
Sen får man lära sig från dag ett att endast leva för dagen, inte dra några förhastade slutsatser eller tänka framåt över huvudtaget, utan det finns bara "idag".
Upp 07.00, föreläsning 09.45, lunch 12.00, middag 16.45.
Det är höjdpunkterna på dagarna.
Men nu ska jag byta behandlingshem, kommer behöva läkemedelsassisterad behandling då det inte går att sluta med benson helt innan jag fått genomgå någon KBT-behandling.
Har till och med börjat överväga om jag ska genomgå en ECT-behandling (elchocker).
Enda biverkningen (...) är att man kan glömma bort hela sitt liv i princip, men det gör jag ju redan nu som drogfri.
Läskigt som fan, 5 år är det nu jag har hållt på och enda jag minns från att jag började tills var jag är idag är några få löst sammansatta händelser.
Hoppas minnet kommer tillbaka, annars håller inte det här.
Men det måste det väl göra?
Allt kommer tillbaka när jag är påtänd, så det finns ju där, liksom...
Nu kan jag inte skriva mer, är inte direkt bortskämd med dator där jag är.
Som slutord vill jag bara säga till vem som än läser att RÖR ALDRIG BENSO.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; mitt xanor-recept har gått från det bästa som hänt mig till det sämsta som hänt mig.
Nu är jag så psykiskt beroende av det att det känns som att jag kommer få gå på det resten av mitt liv, och för vadå?
Det tar inte bort min ångest, det får mig inte på något sätt att må bättre annat än att det lugnar mig för jag vet att jag inte kommer få panikångest, så det är liksom i princip bara placebo - är 99% på att om Pfizer tröck ut tabletter det stod PG59 på och såg ut precis som Xanor Depot 1Mg men innehöll 0Mg benso så skulle jag må precis likadant.
Därav ligger mitt enda hopp i en KBT-behandling, som kräver 6 månaders drogfrihet och då speciellt från xanor, då det är GABA-påverkande droger som absolut inte får tas (te.x. benso, alkohol, stilnoct, imovane m.m).
Ni kanske inte anser att jag är ren för att jag tagit xanor, men för mig är xanoren/iktorivilen lika viktig som morfinet är för en cancerpatient.
Jag har provat att inte ta xanor på morgonen, men då får jag panikångest runt 12.00-snåret och härdar jag ut hela dagen så blir jag psykotisk framåt kvällen (hör, ser och känner saker som inte existerar annat än i min hjärna).
Ren för mig = drogfri, man bör göra skillnad på droger och medicicner.
Långt slutord det blev, nåja.
För alla som undrar hur det går så ja... Jag vet inte vad jag ska svara.
Har inte känt av subutexavtändningen något alls, förutom att jag fryser hela tiden och mat smakar skit, men någon riktig FROSSA, extrem värk, svettningar etc har jag inte känt av alls alt. känt av väldigt lite, på både gott och ont.
Jag hade velat ha en riktigt jävla helvetes avtändning så jag lärde mig en läxa och aldrig mer ville se skiten igen, men nu bråkar det undermedvetna med mig och påminner mig ständigt att "skulle lika gärna kunna köra tre år till när det ändå gick såhär lätt".
Men men, viljan är stark och jag har på denna korta tid gått från att bara vilja härifrån och punda ner mig, till att tänka att jag vill hem och prova och se hur jag känner det - och den förändringen har alltså skett på bara 2.5 vecka och då har jag inte ens påbörjat behandlingen utan är ännu i nedtrappningsfasen.
Så, kanske finns det hopp för mig trots allt? Om en månad kanske jag tänker "en sista gång", om två månader kanske "njae, orkar inte mer" och när jag är klar, hoppas jag för både min och mina nära och käras skull, att jag kommer tänka "nae fyfan, vill aldrig ha med skiten att göra igen" - drogfriheten har verkligen fått en att vakna upp ur dimman och inse hur jävla mycket man skadar sin familj och sina vänner och att dom finns där för en men såklart är trött på att det enda man gjort senaste fem åren är att utnyttja, ljuga och manipulera allt och alla för att få en enda sak; ett rus som inte ger mig ett skit längre.
Värt det? Nä.
Lev väl alla nära och kära, så hörs och ses vi när jag kommer ut!
Det var det, kommentera gärna.
Jag kommer ut strax efter midsommar, kommer försöka uppdatera denna blogg via telefon och någon annan får skriva åt mig hur det går osv.
Ha det bra allihopa så hörs vi!
Yours truly,
Fordie
Permis från behandlingshemmet, så då måste man ju möblera om lite på bloggen.
Har lagt till så ni kan prenumerera både via epost och rss-feed.
Sen har jag also lagt till statistik och även AdSense!
Så, med er hjälp om ni är snälla och söta så kanske man kan få in lite stålar och köpa något kul, kanske en MC? Vill ju ha en CB900RR när jag kommer ut.
Men alla säger ju att jag kommer köra ihjäl mig om jag köper en MC, så bästa vore väl att försöka få tillbaka mitt körkort så fort som möjligt så jag kan köpa mig en häftig bil istället, eller vad tror ni?
Ni som undrar hur det går med behandlingen osv så har jag skrivit det på min facebook och gjort så alla kan läsa det och inte bara vänner.
Men för dom som inte har facebook så kommer mitt inlägg här;
2 veckor och fem dagar helt ren imorgon.
Minst nio personer som sagt till mig, typ, "gud vad fräsch du ser ut".
Synd att inte utseendet speglar måendet, för jag mår kukhora.
Suger att sitta inlåst och ha 0 att göra om dagarna.
Man uppskattar verkligen det lilla när hela livet tas ifrån en.
Helt plötsligt är en promenad eller att få spela pingis en timme lika mycket värt som att åka utomlands ungefär.
Och man räknar inte timmar längre, man räknar minuter.
Sen får man lära sig från dag ett att endast leva för dagen, inte dra några förhastade slutsatser eller tänka framåt över huvudtaget, utan det finns bara "idag".
Upp 07.00, föreläsning 09.45, lunch 12.00, middag 16.45.
Det är höjdpunkterna på dagarna.
Men nu ska jag byta behandlingshem, kommer behöva läkemedelsassisterad behandling då det inte går att sluta med benson helt innan jag fått genomgå någon KBT-behandling.
Har till och med börjat överväga om jag ska genomgå en ECT-behandling (elchocker).
Enda biverkningen (...) är att man kan glömma bort hela sitt liv i princip, men det gör jag ju redan nu som drogfri.
Läskigt som fan, 5 år är det nu jag har hållt på och enda jag minns från att jag började tills var jag är idag är några få löst sammansatta händelser.
Hoppas minnet kommer tillbaka, annars håller inte det här.
Men det måste det väl göra?
Allt kommer tillbaka när jag är påtänd, så det finns ju där, liksom...
Nu kan jag inte skriva mer, är inte direkt bortskämd med dator där jag är.
Som slutord vill jag bara säga till vem som än läser att RÖR ALDRIG BENSO.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; mitt xanor-recept har gått från det bästa som hänt mig till det sämsta som hänt mig.
Nu är jag så psykiskt beroende av det att det känns som att jag kommer få gå på det resten av mitt liv, och för vadå?
Det tar inte bort min ångest, det får mig inte på något sätt att må bättre annat än att det lugnar mig för jag vet att jag inte kommer få panikångest, så det är liksom i princip bara placebo - är 99% på att om Pfizer tröck ut tabletter det stod PG59 på och såg ut precis som Xanor Depot 1Mg men innehöll 0Mg benso så skulle jag må precis likadant.
Därav ligger mitt enda hopp i en KBT-behandling, som kräver 6 månaders drogfrihet och då speciellt från xanor, då det är GABA-påverkande droger som absolut inte får tas (te.x. benso, alkohol, stilnoct, imovane m.m).
Ni kanske inte anser att jag är ren för att jag tagit xanor, men för mig är xanoren/iktorivilen lika viktig som morfinet är för en cancerpatient.
Jag har provat att inte ta xanor på morgonen, men då får jag panikångest runt 12.00-snåret och härdar jag ut hela dagen så blir jag psykotisk framåt kvällen (hör, ser och känner saker som inte existerar annat än i min hjärna).
Ren för mig = drogfri, man bör göra skillnad på droger och medicicner.
Långt slutord det blev, nåja.
För alla som undrar hur det går så ja... Jag vet inte vad jag ska svara.
Har inte känt av subutexavtändningen något alls, förutom att jag fryser hela tiden och mat smakar skit, men någon riktig FROSSA, extrem värk, svettningar etc har jag inte känt av alls alt. känt av väldigt lite, på både gott och ont.
Jag hade velat ha en riktigt jävla helvetes avtändning så jag lärde mig en läxa och aldrig mer ville se skiten igen, men nu bråkar det undermedvetna med mig och påminner mig ständigt att "skulle lika gärna kunna köra tre år till när det ändå gick såhär lätt".
Men men, viljan är stark och jag har på denna korta tid gått från att bara vilja härifrån och punda ner mig, till att tänka att jag vill hem och prova och se hur jag känner det - och den förändringen har alltså skett på bara 2.5 vecka och då har jag inte ens påbörjat behandlingen utan är ännu i nedtrappningsfasen.
Så, kanske finns det hopp för mig trots allt? Om en månad kanske jag tänker "en sista gång", om två månader kanske "njae, orkar inte mer" och när jag är klar, hoppas jag för både min och mina nära och käras skull, att jag kommer tänka "nae fyfan, vill aldrig ha med skiten att göra igen" - drogfriheten har verkligen fått en att vakna upp ur dimman och inse hur jävla mycket man skadar sin familj och sina vänner och att dom finns där för en men såklart är trött på att det enda man gjort senaste fem åren är att utnyttja, ljuga och manipulera allt och alla för att få en enda sak; ett rus som inte ger mig ett skit längre.
Värt det? Nä.
Lev väl alla nära och kära, så hörs och ses vi när jag kommer ut!
Det var det, kommentera gärna.
Jag kommer ut strax efter midsommar, kommer försöka uppdatera denna blogg via telefon och någon annan får skriva åt mig hur det går osv.
Ha det bra allihopa så hörs vi!
Yours truly,
Fordie
onsdag 23 februari 2011
Saknar dig pappa....
Som bara fan...
På fre åker jag in på behandlingshem och blir helt onåbar i 3 månader, sen efter det får jag korta permisar.
Önska mig lycka till.
Ska satsa på att bli ren, få grundskole- och gymnasiebetyg, gå ner till 70kg och sen muskla upp mig till 80kg ;)
Får jag möjlighet tänker jag även börja med studier för att bli läkare som jag vill (inom beroendepsykiatrin), det är 8 års studier och man måste ha feta betyg(grupp 13), men ni känner ju mig...
Kommer förmodligen bli träningsmissbrukare istället när avgiftningen är över, jag har ju stark beroendepersonlighet och har missbrukat olika saker sen jag var 15 (har tillochmed varit sexmissbrukare, det kan man inte tro om man ser på mig idag. :P).
Så jag kommer ju bara börja missbruka något annat.
Förhoppningsvis hittar jag väl ett sjyst jobb och blir arbetsnarkoman och tjänar massa deg.
Kommer "bara" få tre månaders avgiftning, men sålänge jag får tillräcklig dos i början så kommer det gå bra.
Anledningen till att jag skriver "bara" är att man brukar räkna 1 års bensomissbruk = 1 månads avgiftning/avtändning och jag har tagit det i 6 år. Visserligen har jag inte varit beroende eller tagit det varje dag längre än cirka tre år.
Sen brukar man säga att en subutexavgiftning brukar ta ett år, så vi får väl se.
Ska även göra diverse anmälningar mot läkaren i Bollnäs som skrev ut xanor åt mig som om det vore godis.
Vill bara tillägga att det är socialen som är på mig om det, jag är bara jävligt förbannad men bryr mig inte så mycket annars, men nu får det bli en anmälan.
Får jag ge ett enda tips till er som mår dåligt så är det att inte skaffa benso på recept.
Man mår bra 3-4 månader, sen slutar det sakta men säkert funka för att sedan gå över till dubbelt så mycket ångest än innan och då hjälper inte benson även fast man höjer dos och då är man dessutom beroende.
Så tänker efter väldigt noga innan du ber om ett bensorecept.
Skriver detta för att jag vet att det är massa från flashback som frågar mig hur jag fått mina bensorecept och det ovan är mitt tips till er.
Benso funkar som en "vid behov"-medicin, max 3-4 gånger i veckan, inte mer, då går det åt helvete.
Jag hoppas bara dom lyckas fixa mitt psyke. Chefsöverläkare Annika Klemedtsson försökte bota min ångest på alla möjliga sätt i 8 månader tills hon gav upp och började ge mig benso och nu ska dom ta bort benson helt. Kommer bli jobbigt.
Det jag är mest rädd för är att jag inte kommer minnas något, för när jag är utan benso hemma så minns jag inte dom senaste 5 åren, jag vet ju vem jag är och sånt där men det är helt svart vilka jag är kompisar med, ovänner med, vad jag gjort och såna saker... Allt är som ett enda stort moln då. Det kan ju vara pga abstinens och ångest dock, får hoppas, men...
... Tänk om allt försvinner. Fan vad sjukt.
Det blir som sagt 3 månaders avgiftning, sen 4-8v grundbehandling och sen 3-4 månaders återfallsprevention.
Men vi har inte diskuterat något om hur jag ska börja må bättre, så jag är livrädd på riktigt.
Jag vet inte hur många personer jag känt som kommit ut från behandlingshem, rena och glada och vill starta nya liv och efter någon månad har dom dött i överdos.
Jag vill inte bli en av dom, men mitt hjärta säger mig att det kommer bli så, för jag har slutat tro på att det finns något bättre än det här.
Även om jag hade allt jag ville ha så skulle jag förmodligen inte vara lycklig ändå, för det kommer alltid finnas ett stort hål i mitt hjärta och det är väl förmodligen pga min fars död, men det är även något annat där som saknas och jag vet inte vad det är...
Men sålänge jag letar efter vad det nu är jag söker är det väl värt att fortsätta.
Jag kommer ju aldrig mer röra subutex iallafall, det är en sak som är säker och för alla som läser så ta aldrig mer än en, max två gånger i veckan.
Även om ni går 5 dagar utan att bli dåliga betyder inte det att ni inte är beroende, jag gick 6 dagar innan jag blev sjuk av subutexen så det är en så jävla lömsk drog eftersom man är van vid att bli dålig direkt när man är utan...
Nåja, på fredag börjar mitt nya liv. Så får vi se var det leder mig.
Guds vägar äro outgrundliga.
Må väl
Peter
På fre åker jag in på behandlingshem och blir helt onåbar i 3 månader, sen efter det får jag korta permisar.
Önska mig lycka till.
Ska satsa på att bli ren, få grundskole- och gymnasiebetyg, gå ner till 70kg och sen muskla upp mig till 80kg ;)
Får jag möjlighet tänker jag även börja med studier för att bli läkare som jag vill (inom beroendepsykiatrin), det är 8 års studier och man måste ha feta betyg(grupp 13), men ni känner ju mig...
Kommer förmodligen bli träningsmissbrukare istället när avgiftningen är över, jag har ju stark beroendepersonlighet och har missbrukat olika saker sen jag var 15 (har tillochmed varit sexmissbrukare, det kan man inte tro om man ser på mig idag. :P).
Så jag kommer ju bara börja missbruka något annat.
Förhoppningsvis hittar jag väl ett sjyst jobb och blir arbetsnarkoman och tjänar massa deg.
Kommer "bara" få tre månaders avgiftning, men sålänge jag får tillräcklig dos i början så kommer det gå bra.
Anledningen till att jag skriver "bara" är att man brukar räkna 1 års bensomissbruk = 1 månads avgiftning/avtändning och jag har tagit det i 6 år. Visserligen har jag inte varit beroende eller tagit det varje dag längre än cirka tre år.
Sen brukar man säga att en subutexavgiftning brukar ta ett år, så vi får väl se.
Ska även göra diverse anmälningar mot läkaren i Bollnäs som skrev ut xanor åt mig som om det vore godis.
Vill bara tillägga att det är socialen som är på mig om det, jag är bara jävligt förbannad men bryr mig inte så mycket annars, men nu får det bli en anmälan.
Får jag ge ett enda tips till er som mår dåligt så är det att inte skaffa benso på recept.
Man mår bra 3-4 månader, sen slutar det sakta men säkert funka för att sedan gå över till dubbelt så mycket ångest än innan och då hjälper inte benson även fast man höjer dos och då är man dessutom beroende.
Så tänker efter väldigt noga innan du ber om ett bensorecept.
Skriver detta för att jag vet att det är massa från flashback som frågar mig hur jag fått mina bensorecept och det ovan är mitt tips till er.
Benso funkar som en "vid behov"-medicin, max 3-4 gånger i veckan, inte mer, då går det åt helvete.
Jag hoppas bara dom lyckas fixa mitt psyke. Chefsöverläkare Annika Klemedtsson försökte bota min ångest på alla möjliga sätt i 8 månader tills hon gav upp och började ge mig benso och nu ska dom ta bort benson helt. Kommer bli jobbigt.
Det jag är mest rädd för är att jag inte kommer minnas något, för när jag är utan benso hemma så minns jag inte dom senaste 5 åren, jag vet ju vem jag är och sånt där men det är helt svart vilka jag är kompisar med, ovänner med, vad jag gjort och såna saker... Allt är som ett enda stort moln då. Det kan ju vara pga abstinens och ångest dock, får hoppas, men...
... Tänk om allt försvinner. Fan vad sjukt.
Det blir som sagt 3 månaders avgiftning, sen 4-8v grundbehandling och sen 3-4 månaders återfallsprevention.
Men vi har inte diskuterat något om hur jag ska börja må bättre, så jag är livrädd på riktigt.
Jag vet inte hur många personer jag känt som kommit ut från behandlingshem, rena och glada och vill starta nya liv och efter någon månad har dom dött i överdos.
Jag vill inte bli en av dom, men mitt hjärta säger mig att det kommer bli så, för jag har slutat tro på att det finns något bättre än det här.
Även om jag hade allt jag ville ha så skulle jag förmodligen inte vara lycklig ändå, för det kommer alltid finnas ett stort hål i mitt hjärta och det är väl förmodligen pga min fars död, men det är även något annat där som saknas och jag vet inte vad det är...
Men sålänge jag letar efter vad det nu är jag söker är det väl värt att fortsätta.
Jag kommer ju aldrig mer röra subutex iallafall, det är en sak som är säker och för alla som läser så ta aldrig mer än en, max två gånger i veckan.
Även om ni går 5 dagar utan att bli dåliga betyder inte det att ni inte är beroende, jag gick 6 dagar innan jag blev sjuk av subutexen så det är en så jävla lömsk drog eftersom man är van vid att bli dålig direkt när man är utan...
Nåja, på fredag börjar mitt nya liv. Så får vi se var det leder mig.
Guds vägar äro outgrundliga.
Må väl
Peter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
