Ett sorgens brev jag skriver...

Ingen luft att andas.
Inga känslor att förmedla.
Inga tankar att sprida.
För många sår att läka, för kort tid.

Acceptans. Det är vad jag inte klarar och vad jag kräver av er att göra, acceptera det ödet inte kan ändra.
Enligt kbt är acceptansens definition:
"Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plågsam den än kan vara utan att undvika, fly, försvränga eller döma den – hur jobbigt det än kan vara. Med verklighet menar man både den yttre verkligheten runt omkring, som exempelvis anhöriga, bekanta, vänner och ovänner och den inre verkligheten som kan vara olika tankar och känslor."

Jag har länge pratat om självmord; ett rop på hjälp.
Jag har försökt ta mitt liv; ett rop på hjälp.
Jag har krockat bilar, misshandlat folk, åkt in och ut ur häkten, psyk och andra insutioner; ett rop på hjälp.
Jag började knarka som ett rop på hjälp, är det ingen som ser, hör eller ens anar hur jag mår? Är alla blinda?
Jag lät det eskalera; jag började injicera tunga opioider i hopp om att någon skulle reagera och agera när dom hör att jag sitter hemma och stoppar i mig smutsiga nålar.
Inget. Inte ett ord.
Jag injicerade till och med olja och hamnade halvdöd på sjukhuset, blodiga utslag i ansiktet och levervärden som en HIV-positiv. "Jag har inga självmordstankar" intygade jag läkaren, för så var det ju, jag ropade bara på hjälp.

En dag kom då jag insåg att det är dags att sluta knarka eller dö.
Jag vill inte dö. Jag vill leva, jag skulle vilja leva förevigt, se världens undergång.
Jag la in mig på ett behandlingshem och la mitt liv i andra människors händer.
Mitt sista hopp låg i instutionering med intensiv terapi, kbt och tillochmed traumaterapi har jag fått göra.
Jag får vid varje terapisession frågan vad jag gjort för upptäckter om mig själv och om det finns något jag kan göra för att förändra situationen och jag tänker hela dagarnaa på detta, finns det något jag kan göra? Tänka annorlunda, äta annorlunda, motionera annorlunda? Nej, kortsiktigt funkar det, men inte i längden.
Jag saknar något. Vad vet jag inte, det är något inte ens drogerna kan fylla ut iallafall.
Jag har sökt i 9 år, jag orkar inte mer.
Jag har börjat tappa hoppet, jag känner det fysiskt.
Ingenting har en mening längre, för det är dömt att misslyckas.
Jag ligger varje kväll och undrar vad jag gjort för fel och vad jag kan göra för att återställa det jag förstört, men jag får inget svar, det finns inget svar.

Åter till acceptans. Som ni nog förstått är detta mitt sista brev till omvärlden, med det inte sagt att jag tänker försvinna idag, imorgon eller denna vecka, men inom kort, inte ens mina orealistiska tankar om vad som skulle göra mig lycklig, ger mig någon direkt lycka längre. Oändligt med pengar, odödlighet, superkrafter, diplomatstatus. Jag skulle vara samma odrägagliga jävla skit som stampar på folk till höger och vänster ändå.

När det inte längre finns ett alternativ, ingen annan väg att prova, inget nytt mirakelpiller eller mirakelkur för att må bättre, då finns bara en väg.
Den feges utväg, som det brukar kallas. Jag förstår inte hur det är fegt, eftersom man inte vet vad som händer och den enda referens som finns om livet på andra sidan är helvetet för den som tar sitt liv.

Jag vill att ni accepterar mitt val och förstår att det här är vad som är bäst för mig och att jag omöjligt kan komma till en sämre plats. Acceptans.

Det är annorlunda nu.
Livet är inte roligt längre.

Må väl
Peter Virtanen