Persoligt kaos...

Hej hej igen. Er käre missbrukare som skriver ett litet inlägg. :P

Jag har försökt hålla som mål att skriva en gång i veckan, men det händer verkligen inte mycket här, eller vill ni att jag ska skriva att vi spelade bingolotto igår och tre stycken (vi är sju eller åtta här) vann en ny bingolott?
Nja... Inte så intressant va?

Däremot så går jag igenom personligt kaos. Från tisdagen jag åkte in till lördagen var jag helt ångestfri. Som vissa vet så spelar det ingen roll om jag så tar heroin + benso så har jag fortfarande tryckande ångest mot bröstet, men det hade jag inte då.
Nu har jag det hela tiden igen. Fram tills igår har jag även drömt samma dröm varje natt, lite olika men med samma tema; jag har rymt från behandlingshemmet, jag är hemma och tar återfall, Madde kaosar ur på mig eller jag på henne, jag ångrar mitt återfall och försöker ta mig tillbaka till behandlingshemmet men polisen tar mig. Sista natten jag drömde det lyckades jag sno en v70 och ta mig till behandlingshemmet och jag mötte föreståndaren, jag minns dock inte vad han sa men jag antar att jag fick komma tillbaka eftersom drömmen försvann.

Har försökt fundera på varför jag drömt så, men antar att det är för att det är så mitt liv sett ut egentligen på senaste tiden: Slå i mig droger, bråka med madde och bli tagen av polisen. Fyfan för hur jag levt alltså.
Jag tror vändpunkten kom nångång när jag fick en insulinare av morsan.
Förr fick jag en hundring här och där för att köpa bens. Men sen köpte hon sub åt mig. Körde mig för att köpa sub. Gav mig så jag kunde injicera. Jag känner att det är fan helt sjukt. Vad har jag gjort?

Och Madde har gjort slut med mig nu. Egentligen förtjänar jag det, men samtidigt är jag under behandling nu och har sagt att jag vill ha hjälp att ändra mitt beteende, alla här tycker jag är helt underbar och förstår inte vad jag pratar om när jag säger hur jag bettet mig mot folk, men dom hjälper mig ändå och försöker inbilla sig att jag är elak osv.
Man brukar ju säga att man inte vet vad man har innan man förlorar det och det stämmer så jävla väl.
Hur fan kan jag ha gjort som jag gjort mot Madde?
Det är nu när man börjar tänka efter jag kommer på hur mycket jag älskar henne, bryr mig om henne och skulle göra precis vad som helst för henne.
Tyvärr kan jag ju inte få henne att förstå det över telefon och jag förstår om hon är skeptisk mot att komma hit och hälsa på mig...

Jag pratade med drogterapeuten för första gången förra veckan också.
Fan vad grym han är, jag berättade kort om mitt liv fram till 2007 och slutsummerade med "efter 2007 har jag bara tagit så mycket jag kan, så ofta jag kan och varit med om trauma på trauma" och när han skulle förklara hur han "ser på mig" så träffade han verkligen helt rätt på i princip allting om hur jag är, beter mig, har för värderingar osv.

Han sa även att det största steget i min behandling är att förlåta mig själv.
HUR FAN SKA JAG GÖRA DET?
Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag gjort mot Madde, mamma, mormor, Jannice, min morbror osv osv.
Han frågade "Men om dom säger att dom förlåter dig då?"
Ja... Jag sa det till morsan också, jag skulle bara ta det som ord, det går inte att förlåta vad jag gjort, så jag kommer inte kunna förlåta mig själv.
Tänk om Jannice (min syrra) hade tagit sitt liv 2005?
Det hade indirekt varit mitt fel, men en direkt verkan av vad jag gjort.
Hur skulle man kunna förlåta sig själv för något sånt?
Spelar ingen roll att hon mår bra idag och säkert inte ens tänker på 2005, men jag gör och jag minns det som om det vore igår.

Här på behandlingshemmet händer inte mycket i övrigt.
Jag har varit här över 2v nu så jag får permis när jag vill och jag får ta emot besök över natten eller längre, det är skönt, men jag känner mig inte redo för permis än, skulle väl vara för att flytta då, men inte i övrigt. Skulle inte kunna möta världen såhär, även fast jag får sub och ikto så är det ju inte som förut, jag har det kontrollerat och jag injicerar inte allt jag får tag i, så jag är bara "frisk".
Eller bara och bara, är jävligt tacksam för att jag träffat denna psykiatriker, han fixar verkligen ALLT åt mig.

Det jag ska få eller har fått hjälp med redan rent praktiskt:
Ekonomi (fkassan, ansökan inskickad och han har jobbat som försäkringsläkare så han visste precis vad som skulle skrivas, sanning eller ej)
Tänderna (krimvården står för allt)
Körkortet (blir senare, men är A och O för att jag inte ska ta återfall)

Bästa med psykitrikern är att han är som mig: han hatar benso och han hatar återfall, hehe. :)

Ja, orkar inte skriva så mycket mer nu.
Kan berätta att jag motionerar ungefär lika mycket på en dag här som på en vecka hemma, men har ändå gått upp 2kg. Undra om det kan bero på att jag dricker 20-30 koppar kaffe om dagen med 2 sockerbitar i varje. :P
Har slutat med sockret nu, så får vi se om det blir bättre, men dom ska snart ta bort kaffemaskinen och då ska jag sluta med kaffet helt och köpa en sån där flaska man har när man tränar och ha saft i.

I övrigt trivs jag riktigt bra här. Kramat nästan alla i personalen, några av klienterna och i fredags innan föreståndaren/verksamhetschefen här gick på semester så kom han ut och rökte med mig, så sa han "kom hit peter" och drog mig till honom och kramade mig stenhårt och sa "det känns riktigt bra med dig".
Så det är kul. :)

Hoppas ni andra har det bra och har haft en bra påsk!

Edit:
Just ja, glömde uppdatera hur det går med medicineringen.
Temegesic: 13st 0.4mg om dagen. (höjt)
Iktorivil: 1.5st 2mg om dagen. (sänkt)
Cymbalta: 2st 60mg om dagen. (höjt, känner ingen effekt av den ännu)
Theralen: 2ml om dagen. (samma och tar 2ml varje kväll)
Imovane: 3st i veckan (insatt nyss mot läkarens vilja eftersom det är en bensoanalog, men jag kan verkligen inte sova naturligt och har troligtvis dragit på mig kroniska sömnsvårigheter)

Ska se nu imorgon om jag kan få sänka iktorivilen till 2mg, fast då i 0.5mg form och sen sätta in 10mg stesolid, 10mg stesolid är iaf svagare än 1mg iktorivil, men poängen med det hela är att jag ska se om jag kan få det vid behov, för då kan jag pusha mig själv till att ta så lite som möjligt varje dag och så småningom vara nere på 0.

Yours truly,
Fordie